Skip to content

Shirtless Kirk Cologne

juni 23, 2010

Det känns inte som mitt badrumsskåp skulle vara komplett utan detta! 😀

Källa.

Praise the Lord With Drums & Cymbals

juni 23, 2010

De bittra extremrepublikanerna på våra dagstidningars kultursidor har ju hittat ett favoritobjekt att hata så här i kungabröllopstiderna, och det var bröllopsmusiken. Jag tycker deras bitterhet uppenbart mer handlar om hat kring monarkerna än musiken i sig. Låt Victoria och Daniel gilla den musik de gillar – precis som alla andra får gilla den musik de gillar. Musikelitism är så jävla patetiskt. Vissa fjån slår knut på sig själva i jakten på att gilla band som ingen människa känner till – och så fort fanskaran överstiger ett dussin är det inte alternativt nog för dem längre – utan då måste det ju vara något fel på musiken. Våra kultursidor styrs helt av denna maffia.

Jag kan hålla med om att Carola och Cotton Club (som tydligen spelade på festen efteråt) inte är något vidare – men jag tycker verkligen inte att det är något fel på den här låten nedan, som spelades vid intåget (eller om det var uttåget) ur kyrkan. Den är pampig och glad på samma gång. Jag är svag för kombinationen orgel och trumpet. Regal musik verkligen. Vad hade varit bättre och mer stilfullt i en kyrka? Säger du Mendelsohns bröllopsmarch får du stryk…

Praise the Lord With Drums & Cymbals av Sigfrid Karg-Elert (1877-1933). Notera frånvaron av  trummor och cymbaler i själva musiken dock 🙂

The crazies

juni 22, 2010

The crazies är en film om en liten amerikansk småstad som under loppet av bara ett par dagar hamnar i totalt kaos. Folk blir mordiska och det leder till att regeringstrupper anländer.

Filmen är en slags zombie-rulle helt klart. Men har ändå en egen twist på det hela som gör att den sticker ut lite. Miljöerna den utspelas i är snygga och det mesta är visuellt välgjort. Skådespelet helt ok.

Filmen har dock en rad stora brister som helt omkullkastar allt. För det första beter sig filmens huvudrollsinnehavare helt exceptionellt korkat – gång på gång. För det andra är det märkligt att vissa ”drabbade” verkligen blir hjärndöda zombies, medan andra i princip knappt ändras alls utan bara blir aggressiva. Man känner inte riktigt att det finns någon tanke bakom den skillnaden. För det tredje är den oerhört förutsägbar. Delvis för att trailern som kom ut till filmen, faktiskt visade hela filmen…

Nej, tyvärr zombie-älskare, det här är inget vidare. Nu är jag ingen stor zombiefilmsälskare, jag tycker t om att de flesta äldre zombieklassiker av ”mästaren” (ni vet vem, ni som har koll) är extremt överskattade och skittråkiga (oj nu svor jag i kyrkan). En svag tvåa i betyg får det bli.

Efter 4000 sidor om Xeelee

juni 20, 2010

(Möjligen vissa spoilervarningar för den känslige)

Jag vet, jag har redan tyckt en (eller femtielva) gånger om Stephen Baxters Xeelee-sekvens i mina gamla bloggar. Men efter att nu ha läst sista boken Resplendent vill jag nog ge en mer passande slutanalys på denna mastodontserie. Den består av (i utgivningsordning, den ordning du SKA läsa serien: Raft, Timelike Infinity, Flux, Ring, Vacuum Diagrams, Coalescent, Exultant, Transcendent och då sist Resplendent. En uppskattningsvis 4000 sidors läsning ungefär.

Det finns förvisso fler fristående texter. Smånoveller osv. Men det är dessa böcker du framförallt ska läsa om du ska läsa hela serien. Den handlar helt enkelt om mänskligheten. Från romartiden i Coalescent till en värld 5 miljoner år fram i tiden i Ring.

Det handlar om hur människan evolverar, hur människans samhälle förändras och vår huvudnemesis Xeelee som hela tiden hägrar i bakgrunden. En många miljarder år gammal och mystisk ras med teknologi och kunskaper vida över våra. En art som har sin egen agenda för universum.

Men framförallt handlar det om människans utveckling och kamp. Hur vårt samhälle förändras djupt i märgen av händelser i en riktning som ingen fri västerlänning idag vill kännas vid skulle vara, inte bara möjlig, men även i allra högsta grad realistisk.

I Xeelee-böckerna blir mänskligheten vid två tillfällen erövrade och kuvade av främmande varelser från rymden. Squeem och sen Qax. Den sista ockupationen av Qax är väldigt total och väldigt extrem och leder till en enorm förändring av våra liv – och det är också i den som sista boken Resplendent tar vid och förklarar i detalj trots att den är grunden för mycket i de andra böckerna. Först nu får man inblick i den.

Denna ockupation utspelar sig ca år 5000 eKr och några hundra år framåt och mänskligheten är förslavad i ett hårt industriellt samhälle. Qax gör sitt bästa för att utradera vår historia. Det inkluderar tex en total utradering av allt igenkännbart på vår planet. Bergskedjor, sjöar och alla livsformer på jorden utraderas med en brutal nanoteknik där allt förstörs. Plats görs istället för stora farmer i haven där mat ska odlas åt Qax.

När mänskligheten så småningom reser sig ur denna, andra totala ockupation, och med vissheten om att det ute i universum finns gott om farliga fiender – inte minst de mystiska Xeelee, så föds en massiv ideologisk rörelse – där expansion och assimilering av allt hamnar högst på agendan. Mänskligheten ska gå fram som en maskin i galaxen och säkra sin plats – för bevisligen fungerar det inte annars. Man kommer fram till (och här kommer de intressanta bitarna) att det är genom individuell frihet som vi också blir sårbara. När alla står tillsammans mot galaxens alla hot, då kan vi överleva.

I mötena med Xeelee har mänskligheten en teknologiskt överlägsen fiende. Men människans blotta vilja som enad art gör henne till en värdig motståndare. Genom att kunna offra många miljoner soldater varje dag i kampen för galaxen kan hon sakta men säkert nöta ner även starkare fiender. Som en bakterie som fäller den starkaste jätte. Ett system som såklart kräver ett samhälle där individer bara finns för att tjäna gruppen.

Baxter lyckas beskriva detta oerhört dystopiska samhälle ur ett otroligt ofördömande perspektiv, vilket gör det hela intressant. Argumentationen är faktiskt, skrämmande nog för mig som liberalt lagd, övertygande och jag kan på inget sätt här med några korta ord ge den rättvisa. Ska man överleva så måste man offra vissa saker. Och det är en brutal assimileringsmaskin han beskriver där galaxen dammsugs på mänsklig arbetskraft. Folk som koloniserat galaxen långt innan assimileringen och expansionen började blir nu skoningslöst inkorporerade i ”maskinen”. En slags monstruös kommunism kan man säga. Men samtidigt både rimlig och logisk.

I Xeelee-böckerna möter man också på två andra mycket bra formulerade saker. Dels känns universum verkligen väldigt stort i det. Trots scenariot och tidsperspektivet i böckerna så snackar vi något som inte handlar om annat än vår galax (i princip, med vissa undantag). Man får verkligen känslan av att mänskligheten, när hon tex beskrivs i Exultant och Transcendent faktiskt finns på många hundratals miljoner planeter. Det blir inte bara siffror, utan känslan och svårigheterna med detta jätterike känns verkligen.

Xeelee-sekvensen består av två delar kan man säga. Den ursprungliga med Raft, Timelike Infinity, Flux, Ring, Vacuum Diagrams där fokus låg på händelser till den nyare skrivna delen (även kallad Destinys children) med Coalescent, Exultant, Transcendent och Resplendent där fokus istället ligger kring mänsklighetens utveckling. Jag tycker personligen att Destinys Children är bättre än de äldre böckerna. Mer djup, mer känsla,bättre språk, mindre ansträngda märkligheter så som Flux tex. Men de bygger ändå på att man har alla händelser i originalböckerna i åtanke hela tiden. Alla böcker bör läsas vad än påstås. Och i publiseringsordning – inte kronologisk ordning.

Även om det är meningslöst att bedöma serien bok för bok, då man måste läsa alla för att kunna ta del av helheten så har man såklart sina favoriter och de böcker man tycker mindre om. Jag gillar Coalescent mest och tycker mycket bra om resten i Destinys Children-serien. Jag gillar även Raft och Ring och Vacuum Diagrams. Men jag tycker inte att Flux eller Timelike Infinity är något vidare.

Jag hoppas faktiskt att Baxter skriver fler böcker i serien i framtiden. Det skulle han kunna göra eftersom början och slutet redan är förklarade. Däremellan finns så mycket plats och utrymme. Hans värld och tidsspann är så stort. Och det finns även ett utrymme för mer efter slutet – och mer innan början, om ni förstår mina kryptiska ord nu. Allt är möjligt.

Vill du ha en riktigt underbar tung scifi-sommar är det dessa böcker du ska köpa/låna och läsa.

Green Zone och usla recensioner

juni 17, 2010

Jag tänker inte slå mig för bröstet och påstå att jag är en mästerlig recensent. Jag lägger nämligen inte ner någon större tid på att skriva om en film eller bok. Men jag hittar iaf inte på dumheter.

När Green Zone kom så tjatade verkligen alla recensenter om två saker. För det första att filmen har en irriterande kamerateknik med hand-kamera. Vilket innebär en och annan åktur i skakandets värld. Det kan jag förvisso sympatisera med som hyfsat sant. Men bara för första minuterna i filmen. Därefter tar det sig och skakandet känns inte lika malplacerat. Överdrivet gnäll alltså.

Den andra aspekten är att man kallar Green Zone för en ”Bourne, men i Irak”. Eftersom det är samma regissör (Greengrass) och skådis (Matt Damon). Det är inte alls sant. Den har verkligen inget alls gemensamt i stil eller story. Det är förvisso action inblandat, men inte alls samma typ av action. Det är som att säga att Avatar och Monsters inc är samma film, för de innehåller datoranimationer. Det avskräckte mig faktiskt från att se filmen tidigare. Jag var dum nog att lita på att filmen var en åktur i handkamerans värld och en sämre kopia på Bourne-filmerna.

Filmen Green Zone? Ja det är en rätt enkel historia om de tveksamheter som (troligen) rådde bakom invasionen av Irak. Mycket snack och lite hockey kring kemiska vapen tex. Vissa skulle säkert kalla den för ”hollywood left”. Men jag är allergisk mot sådana förenklingar. Den har en poäng kring ett ämne där förespråkarna för en invasion fortfarande inte har kunnat besvara var de berömda massförstörelsevapnen var.

Sevärd. Spännande. Välgjord. En stark trea i betyg.

Rubicon

juni 17, 2010

Jag är väldigt svag för 1970-talets paranoida spionthrillers. Tre dagar för Condor (trailer) är en film som verkligen håller än idag. Det jag gillar med genren är stämningen. Det krypande tempot. Kylan och de djupa konspirationerna. När det görs konspirationsfilmer idag är det alltid väldigt överdrivet. Det måste minst handla om rymdvarelser. Kort sagt, det var bättre förr på konspirationsfilmsfronten.

Jag har sett första avsnittet av en ny serie som heter Rubicon som verkar förvalta denna klassiska spionthriller-stil väldigt väl. Den handlar om en man som jobbar som analytiker åt USAs regering. Mycket hysch-hysch incognito. Sitter och letar efter koder i böcker och tidningar. Spår efter komplotter och terrorism kan man tänka sig. Så plötsligt en dag hittar han ett märkligt samband i flera olika dagstidningars korsord. Det dröjer inte länge därefter så är mörka affärer satta i spel.

Det här är ingen actionserie. Nej vi snackar lågmält berättande där stämning och rationell hjärna kommer före explosioner och reptilinstinkter. Svårt att ge några konkreta besked efter ett avsnitt såklart. Men lovande är det iaf. Håll utkik.

Alien-filmerna

juni 17, 2010

(Korspostad)

Jag har haft en Alien-maraton med sambon. Det är kul att med jämna eller ojämna mellanrum se om filmer och se hur de står sig. Och som en stor fan av Alien-filmerna så är det ju skamligt att det säkert var 4 år sen jag såg någon av dem sist. Detta är vad jag tycker om de fyra filmerna idag. Jag har faktiskt börja ändra åsikt lite märker jag. En lite sämre. En otroligt mycket sämre. En lika bra. En bättre.

Alien – Den första och med hästlängder bästa filmen. Den finns i två versioner faktiskt, bioversionen och en directors cut. Mitt råd är att se bioversionen för directors cut innehåller inget nytt material utan är en omklippt version där regissören försökt sig på att ”snabba upp” tempot med snabbare klipp. Resultatet är en katastrof och filmen blir genast oerhört mycket sämre. Alien-filmens styrka ligger just i dess lugna tempo och trygga klippning. Att göra en massa snabbare scenbyten förstör enormt mycket. Alien i original är inte bara en av tidernas bästa rysare, det är även en av tidernas bästa scifi-rullar med en fantastisk känsla av en stor kall rymd. Ett femstjärnigt mästerverk. Men bara i originalformatet.

John Hurt + äggläggarparasiten ur Alien. Världens coolaste och fortfarande läskigaste alien alla kategorier. Jag tror inte den kommer att klås i den kategorin någonsin. Kom igen liksom.. en blek hand-spindel utan ögon som vill är helt besatt av att lägga ägg i dig. Helt utan känslor eller empati. Sanslöst så bra det är!

Aliens (eller Alien 2) – James Camerons mycket uppskattade uppföljare och här är det Special edition som jag mest tänker på – skillnaden mellan bioversionen och special edition ligger i 20 minuter extramaterial – som inte tillför något jätteviktigt, men som inte förstör något heller. Så det är hugget som stucket kanske. Men jag föredrar special edition trots allt på en del punkter (En del scener där Ripleys relation till tjejen Newt utvecklas, plus actionscener som inte finns med) – men inte på andra (som att den visar kolonin innan Ripley och marinsoldaterna kommer dit – det förstör spänningen). En barndomsfavorit hos mig. Det var den som väckte min Alien-kärlek faktiskt. Och däri ligger också kontentan av filmen av idag. Jag tyckte så enormt mycket om Aliens när den kom – men då var jag också ca 12 år gammal. Häri ligger den största transformationen för mig kring alla fyra filmer – denna har inte överlevt tidens tand lika bra som ettan och 35åringen är inte lika imponerad längre. Tvärtom känner man här lite mer av att den är en produkt av sin tid än en tidlös rulle. Missförstå mig inte, den är mycket bra som actionfilm. Den har utmärkt stämning. Jag tycker fortfarande mycket om den. Men inte riktigt lika mycket. Den blir degraderad till en fyra i betyg nu. En extremt välgjord uppföljare. Men inte riktigt lika bra.

Ripley + Newt i Aliens. Kan tänka mig att Gudrun Schyman har Alien-maraton ibland bara precis för att få inspiration av världens hårdaste action-hjältinna alla kategorier. Detta är feminism som rockar. Men det rockar inte lika hårt idag som det gjorde för 20 år sen kanske.

Aliens 3 – En film som också finns i två utgåvor, en bioversion och en 30 minuter längre special edition. Bioversionen är den som merparten av er alla har sett och har åsikter kring och den är halvtaskig. Den saknar atmosfär och har en svårgreppbar klippning. Special edition har gjort om inledningssekvensen helt (man får se mycket mer av fång-planeten tex och Ripleys kropp i det oljesjuka havet är sjukt snyggt). Och en rad andra saker utvecklas också i filmen. Många tycker inget vidare om Alien 3. Jag förstår varför, för som bioversion var den inget vidare + att den var ett brott från stilen i 2an (men inte i ettan). Men med det djup och de nya detaljer som special edition tillför så växer den för mig varje gång jag ser den och jag anser att kritikerna inte har rätt längre – inte om special edition iaf (vilket de sällan har sett). Jag tycker numera att den är helt i klass med Aliens (Alien 2). Kanske nästan lite bättre. En underskattad pärla – men bara i sin längre version som sagt. Visst, den har svagheter – den största är att rymdmonstret här är till stor del datoranimerat med en kvalitét som inte ens dög när den kom – än mindre idag. Men många andra detaljer i filmen är otroligt bra. Filmen får en fyra av mig i betyg.

Snaggad Ripley under granskning av Specialalien. Känslan av smuts och misär i trean är otrolig. Inte minst i special edition där Ripley i inledningssekvensen plockas upp helt indränkt i tungmetaller och olja och täckt av loppor. Hur man kunde ta väck den scenen ur bioversionen fattar jag inte då den är en av alien-filmernas snyggaste. Tyvärr hittar jag inte det på nätet och orkar inte rippa en bild själv.

Alien 4 (Resurrection). Filmen som kan vara den jag mest sett fram emot av alla biograffilmer någonsin. Finns också i två versioner, minns inte riktigt skillnaderna men det är den gamla vanliga visan, special edition innehåller lite mer material. Men det känns som det kvittar, för bortsett ett par rätt coola scener, som när Ripley går runt i det lilla ”kuriosakabinettet” och tittar på kloner av henne som misslyckades så har filmen verkligen inga kvalitéer alls. Den är en kalkon som t om lyckas med bedriften att bara kännas sämre och sämre för varje titt. Jag blev faktiskt arg den här ggn. Jag kände vrede mot regissören Jeunet (Delikatessen, Förlorade barnens stad) som med den här filmen pajar allt. All stämning är borta. All spänning är utraderad. All känsla av uppgivenhet och ångest inför livets elände, en elak värld och den kalla rymden är istället omvandlat till en slags satir över hela alien-fenomenet där man lyckas med bedriften att göra satir, över det som på en del smarta punkter redan var satir. Dvs vi får en ”Scary Movie” där satiren går regissören över huvudet och han gör humor PÅ humor med resultatet pannkaka. Jag förstår till fullo att regissören vill skapa lite av hans signum, det bisarra från hans ”Delikatessen”-värld och lägga det i Alien-världen i nån kvasifilosofisk satir. Men herregud vilket helgerån, det känns som han våldfört sig på något. Besudlat det med sina vitlökstinkande grodätande fingrar. Sodomerat hela konceptet så som bara en fransos kan. Å Alien-filmernas vägnar känner jag mig för att sätta mig i duschen och lyssna på The Crying Game-theme (förstår ni inte den kopplingen så kommer ni inte förstå mer för att jag förklarar). Ironin är talande, för Alien 4 handlar om bastarder – och är utan jämförelse den största bastarden bland Alien-filmerna. Den film som lyckas med konststycket att ligga på marken, och sjunka lägre. Betyget blir en etta i betyg. Att jag öht kunde acceptera den innan förstår jag inte längre. Den här filmen gör mig bara arg numera. Och regissören skulle i princip behöva ett kok stryk för vad han gjorde.

Ripley och alienbastard. Trots många coola visuella detaljer likt detta är detta den överlägset sämsta filmen och borde i princip slängas ur DVD-boxen eftersom den rent storymässigt och regimässigt är totalt värdelös. Den är som pyntat kogödsel. Parfym på en fistelgång.