Skip to content

Dvala

januari 13, 2011

Bloggen ligger i dvala. Har inte bestämt mig om jag ska lägga ner den, men sen några månader tillbaka har jag inte längre någon lust att recensera saker, så håll inte andan. Ni kan följa mig på min aktiva pseudovetenskapsblogg istället: http://asebeia.wordpress.com

3 dåliga filmer på 3 dagar

oktober 5, 2010

De senaste tre dagarna har jag betat av 3 tyvärr rätt kassa filmer.

Jonah Hex – Hur kan man för det första göra en film med effektiv speltid på 70 minuter idag? Det kändes både innehållsmässigt och tidsmässigt som piloten till en TV-serie. Sen fick jag inte grepp om den här gamla serietidningsfiguren, som jag läste för typ 25 år sen några ggr. Gestaltad som både hård – och faktiskt en klantskalle. Mja, det funkar inte för mig. Betyget blir en tvåa. Trailer.

30 days of night – Dark Days. Tvåan på vampyrrullen som kom härom året. En direkt fortsättning i princip, men nu står kampen i LA (av tämligen uppenbara budgetskäl). Jag var inget superfan av första filmen bör jag kanske säga. Den var rätt cool. Miljöerna bidrog ungeför 90% till detta. Nu är man istället som sagt i LA, vilket också gör filmen ca 90% sämre. Den innehåller förvisso ett par rejäla pärlor i elakt våld, men inget som uppväger att man nu i princip bara har kvar vad som troligen är filmhistoriens sämst skildrade vampyrer. Jag tyckte illa om dessa tramsvampyrer i ettan, jag tyckte att man här lyckades med bedriften att göra dem katastrofalt mycket sämre. Nej usch, den här rullen får en svag etta i betyg. Jävla skräp. Trailer

Splice – Filmen som många kallat läskig – var precis allt annat än läskig. Elaka och obetänksamma forskare leker gud och skapar en hybrid av människa och andra djurarter. Sensmoralen ”vetenskapen behöver handledas av vettiga religiösa människor” är allt vad denna skitfilm skriker om. Att sånt här vetenskapsföraktande piss får plats på våra biografer stör mig mer än att folk ser korkade komedier faktiskt. Rent cineastiskt är filmen inte alls usel dock. Bra skådespel, ganska snyggt – men storyn är så eländigt pekoral att jag inte kan se igenom det (jag brukar inte bry mig om sånt annars, men den här ggn höll det inte). Betyget blir en tvåa. Trailer

Så, nu vet ni tre filmer ni inte behöver se iaf.

Predators

september 25, 2010

Jag ska dikta ihjäl alla predatorer där ute. Så hård är jag.

Jag såg verkligen fram emot Predators och filmen levererade också på en hel del sätt. Kan ju berätta så mycket som trailern avslöjade: Den handlar om ett gäng individer som alla har en sak gemensamt: De är professionella soldater/mördare och är tagna till en planet – helt i syftet att jagas av just våra vänner predatorerna som bekant gillar lite motstånd i sina byten. Den är ganska spännande och följer rätt tydligt i samma känsla och anda som ursprungsfilmen Predator. Som popcornsrulle är den helt ok. Den är milsvida mer trogen originalet än vad AvP-filmerna är. Den hade samma känsla. So far so good.

Men den saknar ändå något viktigt: En story som överaskar och trovärdighet i karaktärerna. I princip allt som sker är extremt förutsägbart. Likaså är det något med predatorerna som gör dem mesiga.

Jag menar, om man jämför gänget som Arnold hade med sig och hur lätt de åkte på stryk är de här fjollorna i den här filmen tämligen osannolika som att vara bättre kapabla till att spöa en predator. Och de ska ju föreställa hårdare på pappret, noga utvalda brutala krigare liksom… kom igen liksom, hur hård känns Adrian – pianisten – Brody? Inte alls. Snacka om katastrofalt dålig casting. Han är förvisso en mycket duktig skådis, han kan t om spela en hårding ganska habilt – men det är inte ganska habilt som en sån här roll kräver – det är Arnold-hårt det kräver.

Och sen är det det här med predatorerna. Det känns lite som man har reducerat predatorerna, gjort dem lite klenare, lite mer mänskligt överkomliga – och det tycker jag faktiskt suger. Där är speciellt en fäktningsscen som är så otroligt reducerande av predatorernas fysiska överlägsenhet att jag nästan blev sur.

En sista sak var den totala frånvaron av blod i filmen… kom igen liksom… en sån här film ska bada i blod och brutalvåld! Men ack nej…

Filmen får trots det en svag 3a i betyg. Jag roades, men inte i närheten av så som jag gjorde av originalet. Jag tycker inte den var bättre än Predator 2 eller speciellt mycket bättre än AvP. Den var bättre än AvP2, men det är knappast en bedrift eftersom det är 90% av alla filmer.

Ohotat original – på alla plan.

Bra musik definieras inte av låttexter

september 24, 2010

Nej bloggen är inte död. Inte heller är det så att jag inte har sett film/tv eller lyssnat på musik på sistone. Det är bara inspirationen att blogga som gått ner. Men här kommer en känga åt ett hatobjekt: Musikpoeter.

För mig utgör kärnan i musik av något så omärkligt som just musiken. Något måste tilltala mig i musiken. Och med musik menar jag melodier, instrument eller rösten eller något vagt svårdefinierat i helheten av dessa ting.

Texten, i den mån vi har en artist som sjunger, ligger där som pynt kring allt. Vederbörande kan för min del lika gärna sjunga om hur han hugger ved som om den förlorade kärlekens pretentiösa ångest. Det är liksom inte där musikens kvalitéer avgörs.

Missförstå mig nu inte – jag uppskattar en bra text jag med. Men den kan aldrig – ALDRIG – ersätta de andra tingen. En bra text kan ta en bra låt och lyfta den till skyarna. Men en bra text kan inte ta en medioker låt och göra något alls med den.

Det intressanta är att detta avspeglas i för mig många olika ting. Jag kommer tex aldrig ihåg texter på låtar speciellt bra. När andra friskt kan sjunga med i sina favoritlåtar så är det nästa gitarriff jag kan utantill – varenda ton – varenda distorsion. Jag kan knappt ens komma ihåg texten till nationalsången – så kapitalt uselt är mitt textminne. Men melodier och instrument kommer jag ihåg. Jag skulle – om jag vore kunnig på noter – troligen kunna återge de flesta låtar jag gillat i notform för alla spelande instrument i dem. Jag har alltså ett väldigt bra gehör – som jag tyvärr aldrig utvecklat att nyttja i något instrument.

Det här är den grundläggande anledningen till att jag inte tycker att vissa artister, väldigt populära sådana, är bra. Att jag t om tycker att de är riktigt jävla plågsamma att lyssna på. Jag förstår liksom inte poängen med Lars Winnerbäck och hans oerhört mediokra melodier och pinsamt usla sångförmåga. Samma gäller nykomlingen Melissa Horn – som för mig mest gör ont i öronen av att höra på när hon bräker på sin drygt ocharmiga stockholmska. (Charmig sthlmska finns! Typ sådan som Jerry Williams snackar.)

Deras kvalitéer ligger kring deras textförfattarförmåga – tror jag – för jag har i ärlighetens namn inte så bra koll på VAD det är folk gillar med dem. Kan inte heller säga att det avslöjats för mig de ggr jag har hört artisterna. Så speciella är fan inte deras texter.

Och nej – de har inte känslor nog heller. Håkan Hellström har känslor – och det nyttjar han till sin storhet. Lars står som en gammal rödvinsalkis och mässar med gitarr. Så oerhört tråkigt och pretentiöst bara per definition. Det finns typ två levande artister i världen som kan sätta sig ner med en gitarr och komma undan med det och det är Erik Clapton och John Mayer – eftersom de är gudabenådade gitarrister som även begåvats med en habil sångteknik och en habil låtrepertoar. Lars Winnerbäck och hans rödvinsbefläckade gura utgör liksom andra sidan av spektrat. Det är ju med honom man ska skrämma små musikaspirerade barn med om jag fick bestämma.

”Så här illa får det aldrig bli barn. Detta är inte bra musik. Det är öht tveksamt om det är musik ens.”

Starcraft 2 – med rejäla problem

juli 29, 2010

Det hysteriskt efterlängtade Starcraft 2 är ute och jag har testat en piratkopia (den tredje jag testade fungerade, de första funkade inte hur man än gjorde). Piratkopia – vilket innebar att jag inte kom åt en massa saker i spelet som kräver onlineaccess direkt till battle.net

Det kan jag väl med viss reservation acceptera. Men nu visar det sig att det inte bara är jag som pirat som drabbats, utan massor av betalande användare världen över har problem med sitt spel. De kommer heller inte åt onlinefunktionerna trots att de pungat upp dryga 500 för spelet. Dvs de kan inte spela mot andra. De kan heller inte spela single player mot datorn! Det enda som funkar, precis som hos mig är kampanjen och de sk ”challenges”.

Fy fan så jävla dåligt! Blizzard är så pass giriga att de i sin iver att stänga ute pirater nu drabbar de som ärligt köpt produkten med undermålig teknik. Det är ju ren och skär inkompetens att göra ett spel för 100 miljoner dollar och sen inte klara av att få det att fungera på basal nivå!

Det kvittar om man heter Blizzard och att allt de tar i brukar bli succé. Sånt här kan (och ska!) skada förtroendet för företaget. Det här är jättens arrogans mot sina användare.

Själva spelet då? Jo det är kul (och snyggt, även om jag inte kan lira på mer än mellangrafikinställningarna). Påminner mycket om Starcraft 1 – men lite smartare och bättre helt enkelt. Mycket med kul pyssel och grejer som gör att spelet kan bli rätt så långlivat. Men som sagt, jag har bara kunnat testa kampanjen. Det stör mig att man inte kan spela skirmish mot datorn offline. Vi får väl hoppas på någon skicklig cracker som löser den biten i framtiden för oss pirater – och att de som faktiskt betalat pengar får det löst tämligen omgående av Blizzard själva. Jag hade reklamerat skiten i affären om jag vore som dem.

The Formerly Known Artist Prince

juli 7, 2010

En sak som varit obegriplig för mig – det är varför Prince fortfarande är populär. Visst, Purple Rain ÄR en av tidernas mäktigaste ballader – det tänker jag inte förneka. Den är sjukt tidslös. Och låten Kiss är ganska cool. Men sen börjar det tryta med låtar som man tycker om. Han har förvisso gjort låtar åt andra personer också av klass – inte minst megaballaden Nothing compares to you också.

Men på många sätt är Prince mannen som liksom symboliserar Föredettingen – som aldrig riktigt lyckades helt. Han är samma generation som Madonna och Michael Jackson. Och jämfört med den betydelse MJ och Madonna hade i musikbranchen under 40 års tid står sig Prince bedrifter slätt – framförallt slutar alla hans bedrifter på 80talet. Han brann intensivt och sen falnade han in i dunklet till en tillvaro långt utanför hitlistorna – utan att för den delen bli mer konstnärlig eller alternativ – han gjorde helt enkelt bara medioker musik. Trogna fans såg ju till att fortsätta köpa hans skivor och vad jag vet så har hans album sålt väldigt bra – trots frånvaron av hits.

Det är inte helt oväntat som denne föredettingarnas föredetting nu dissar internet som ute. Ja just det, för ingen har ju mer koll på vad som är inne än en person som fortfarande gör eländig glamrockig jazzpopsrock som var som bara var poppis när Paula Abdul dansade till Opposite Attract.

Inte nog med att han kategoriskt har betett sig som ett svin mot sina fans på nätet, sen nätet öht dök upp, han slutar aldrig heller bete sig som ett svin. Och det värsta är att det inte är en konstnärlig aversion ens, så som han vill få det att låta som, utan det är en rent äcklig kontrollfreaks nycker. Han tycker inte om att folk kan skriva om honom utan att han får vara med och bestämma. Han tycker inte om att folk lägger upp foton på honom utan att han får vara med och bestämma och han stämmer fan-sidor på nätet om de inte stänger ner. Han accepterar inte alls att folk delar musik och filmklipp med varandra – och snart lär alla klipp från Roskilde med honom live därför vara borttagna från Youtube. Och anledningen stavas förutom tajt jävla röv – pengar. För han finns trots allt delvis på Spotify med sina största gamla skivor – för det är ju enda sättet att tjäna pengar på dessa album idag. Hycklet vet alltså inga gränser. Han känns verkligen som en liten läskig Hitler – labil och med ett enormt kontrollbehov.

Nej Prince. Internet är inte ute, men däremot har du varit ute sen länge innan internet började bli populärt för 15 år sen. Kan du sluta med dina dödsryckningar?

värme

juni 29, 2010

Det är för varmt för att recensera något. Återkommer när orken återkommer.